Halsring
Hej! Förlåt för väldigt dålig uppdatering från min sida senaste dagarna, har inte haft så mycket tid över för bloggen... Både idag och igår så har jag ridit, i halsring dessutom! Det är superkul verkligen, men vi har tränset på för säkerhetsskull nu i början iallafall. Jag tror att Poppan tycker det är riktigt kul och framförallt bekvämt att bli riden i halsring, hon känns mer avslappnad. Ett lite långsiktigt mål (eller väldigt långsiktigt) är att till slut kunna få till en riktigt fin form med fantastiskt steg utan att behöva tränset, med bara halsringen. Sen skulle vi åka iväg på massor av dressyrtävlingar och visa att det faktiskt går utan massor av skarpa bett osv. Fatta vad coolt alltså! Jag tror att man skulle få en mer harmonisk häst som var mer arbetsvillig om man inte tvingar hästen att göra som man vill, det finns alltför många exempel på folk som drar och sliter i sina hästar (jag säger inte att jag är perfekt, ibland tänker man sig inte för man jag skulle aldrig slå Poppan så att hon fick ont). Man vill ju liksom att hästen ska göra som man vill för att den faktiskt vill det, och inte för att den får ont annars. Nu när vi ändå är inne på åsikter om hästhantering, tänkte jag bara ta upp lite av mina tankar om ledarskap också, lite fort bara. Självklart eftersträvar jag att vara en trygg ledare som är accepterad av min häst. Men om jag ska övertyga henne om att jag är en bra ledare måste jag ju själv först hitta mig själv och känna att jag är en bra ledare. Man kan inte övertyga någon om något man själv inte ens tror på. Man kan aldrig ljuga för en häst. Aldrig. Man kan aldrig dölja till exempel sin rädsla för en häst, man kan låtsas att man inte är rädd men hästen känner att man är det ändå. Jag tycker det är jätteintressant med hästars kroppsspråk och kommunikation som ni märker, lite flummigt kanske hehe... ;) Kände att detta blev ett lite rörigt inlägg, nästan som ett miniåsiktsinlägg mitt i allt... ^^Jaja, nu över till dagens ridpass!
Som sagt red jag i halsring idag, men självklart med tränset då det bara är andra gången. Hon var väldigt hungrig så det kändes som att hon inte alltid var jätte koncentrerad utan mest ville snappa åt sig gräs stundvis, men annars gick det väldigt bra och jag är nöjd. Vi galoppera och fick stopp med bara vikthjälperna och halsringen flera gånger, behövde bara använda tyglarna en gång. Det är svårt att styra med bara vikten än, men ibland fungerar det okej. Hon har varit väldigt svår att flytta för skänklarna tidigare också (kan bero på att hon inte fått plats i sadeln helt enkelt) men det är mycket bättre nu. Halterna däremot går riktigt bra nu, jag kan bestämma en punkt som vi ska stanna vid och de flesta gånger stannar hon så fort jag sätter mig tyngre och tar i halsringen, det känns kul att hon lärt sig det så fort! :D Red ju barbacka så klart, dels eftersom vi inte har någon sadel som passar riktigt bra och sen så känns det som att jag kommer åt bättre och att mina vikt och säteshjälper blir tydligare dessutom. Jag är iallafall nöjd med dagens ridpass, hade tänkt se om någon kunde fota eller filma lite när jag rider imorn också så får i se när vi rider i halsringen! :)) Jag bloggar nog inte mer i dag utan det får bli i morgon, men jag antar att detta inlägget räcker för det blev ju inte så kort precis... Dagens ridpass varvat med drömmar varvat med åsikter varvat med flum helt enkelt, hehe.
/Evelina
Varför ge upp så lätt?
Kom ihåg att detta inlägget är något som jag tycker. Det kan såklart finnas anledningar till att man väljer att strunta i, eller ändra på vissa saker. Det har jag full förståelse för.
En sak, eller egentligen flera, som jag stör mig otroligt mycket på är när folk tror att en sak inte går. Om de ska göra något med sin häst, och första gången funkar det inte riktigt som de har tänkt sig. De inbillar sig att det inte går. De får ett bakslag och de ger upp direkt. Istället för att tänka: "Okej, då provar vi igen då!" tänker de något i stil med: "Oj, det här funkade inte! Då vet vi det."eller "Han kan inte gå på tygeln, vi har gett upp." Varför? Jag försår inte varför. Jag tycker det är riktigt löjligt! Det KOMMER gå! De som säger såhär har de på något sätt blivit rädda för att det ska kunna hända dem eller hästen något, om den protesterar? Vågar de inte säga till sin häst? Vill de helt enkelt inte riskera att något ska bli fel, och struntar i det som de skulle göra? Orkar de inte med det slit som behövs när man ska fixa problemet?
Vi säger att man ska spola av hästen med vattenslangen, hästen protesterar genom att t.ex stegra. Om det hade varit jag som stod där skulle jag hålla i hästen, spola på marken så att den ser att det kommer vatten. Hästen kommer att protestera ett tag men det är bara att hålla kvar och spola försiktigt. Det kommer ALLTID att gå om man är bestämd men ändå försiktig. Man ska inte skrika på hästen när den gör fel, den kommer då bli mer stressad. Allt blir oroligt och det kommer vara svårar att få den lugn, så man kan spola. Det är ju självklart att det aldrig kommer gå om man bara spolar på och hästen ser inget, men känner att den är blöt. Tänk efter skulle du bli rädd om du fick vatten på dig men inte ser vem som spolar på dig? Man får tänka lite på hur man själv skulle reagera. Vi är ju nervösa när vi ska göra saker som vi aldrig har gjort innan, som första gången man ska åka balder. Man står ju och skakar i kön.
Jag tänkte dela med mig av några av mina egna exempel på det här. Det får bli Pokèmon. Jag har massor av exempel men jag vet ju inte om de hästägarna vill att jag ska skriva om deras hästar. Ingen som jag känner är såhär, de kämpar på med sina problem :) Men jag har sett andra som jag inte känner som skulle behöva ha hjälp eller i alla fall tänka efter lite. Man vill bara springa fram och hjälpa dem! De förstår ju inte vad de gör för fel och kommer antagligen inte komma på det heller, om de inte får hjälp såklart. Jag tycker faktiskt synd om dem!
Men nu till Pokèmon. När vi köpte honom sa de att han inte kunde gå på tygeln. Eller jo, lite i skritten och ibland i traven men inte i galoppen. De hade tydlinen gett upp hoppet om att han skulle gå på tygeln. Detta är ett utmärk exempel på det jag stör mig på. De ger upp alldeles för tidigt. Om de verkligen kämpar, vilket Ida gjorde men att han skulle gå i form. Slet och slet varje ridpass. Så går det ALLTID tillslut, det är något jag VERKLIGEN tror på! Sånt tar tid men man måste vara stark och orka kämpa! Alla klarar det, det är bara en fråga om man är lite lat. När man väl kommer igång är det kul att se den utveckling man och hästen verkligen gör tillsammans! Ett halvår senare vi köpt Pokèmon går han på tygeln varje dag hela tiden i alla gångarter. Det är INTE omöjligt att lyckas! Det tycker jag detta är ett fantastiskt exempel på. Man får mycket insiration av det. Det blir så bra när man är klar och man känner att man har gjort det själv, och att varenda dag av slit är värt det!
Just nu är Pokèmon svår att borsta på huvudet. Eftersom han har fått stötar av borsten. Det är lita konstigt men jag tror att det är såhär: Den som tagit av han ett fleecetäcke (oftast Ida) har blivt elektrisk. När hon sedan ska borsta har borsten också blivit elektrisk och han fått en stöt. Detta har antagligen upprepats några gånger och han har fått ont, blivt rädd för det och nu är han beredd på att få en stöt när han blir borstad på huvudet. Han brukar gå runt och rygga, ibland även stegra. Men det är bara att kämpa på, vara bestämd men väldigt försiktig ändå. Han är lite bättre men det är mycket kvar. (Nibbe och jag har inte kommit till några sådanna problem...än, haha. Det är därför jag inte skrev något om han.)
Till er som har sånna här problem vill jag säga: Att ni ska kämpa på, för om ni gör det kommer ni stå med en underbar häst om ett tag. Var inte rädda för bakslag. Det händer alltid när man börjar ta itu med problem. Ni får ALDRIG ge upp. Om ni gör det är risken stor att problemet kommer vara ännu svårare att lösa för ev. nästa ägare. Var bestämd men ändå väldigt försiktig. Tänk hur du skulle reagera med hästarnas ögon. Ni klarar det! Men jag tycker att ni ska prata med någon som kan först!
/Elin
De säger att man inte kan köpa lycka för pengar
Hello!
De som säger att man inte kan köpa lycka för pengarna har inte riktigt tänkt efter på vad de egentligen kan köpa. De har antagligen bara tänkt på att man kan köpa datorer, mobiler, tv, mat, godis m.m. Då är det klart att man fattar att de inte har fått särskilt mycket lycka för de pengar de spenderat. Om de känner lycka över den saken är det nog en lycka som bara varar en liten stund. Det är inget man längtar hem till när man är på jobbet eller i skolan. Det är bara något som man upplever som en del av sitt liv.
Det som de inte har tänkt på är att man kan köpa är något levande. Som man kan vara med och som förstår en i alla lägen. Något, eller rättere sagt någon som aldrig sviker. Någon som aldrig skulle berätta en hemlighet om man inte vill. Någon som aldrig skulle vara dum mot dig. Någon som aldrig skulle bry sig om vad man har på sig. Någon som aldrig skulle slänga ur sig en massa elaaka kommentarer. Men också någon som alltid skulle finnas där när man behöver gråta ut. Eller den skulle också alltid finnas där om man är arg på någon och behöver ha någon att prata med, men en som aldrig skulle spria det vidare. Den kan ge en så mycket lycka som det går att få. Det finns nog ingen människa på jorden som kan ge tillbaka dena lyckan, men jag om det finns något sätt skulle jag göra det för att visa hur mycket den betyder för mig. Den skulle finnas där för att hjälpa en med alla dessa saker 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 12 månader och 365 dagar om året.
Finns det något som är bättre? Finns det något som kan ge en människa mer lycka än det här? Om det finns det undrar jag vad det är. För, för mig finns det inget hela universum jag skulle byta mot det här. Ingenting! Aldrig! Någonsin! Jag och Evelina har varsin. Vad kan det vara?
Ni har säker listat ut att det är en ponny jag skriver om. Den gör verkligen så mycket bra mot en. Ni som har en egen ponny vet säkert att det inte finns mågot som går att jämföra med det. Man kan gå till sin ponny när man är ledsen och den tröstar en alltid genom att bara stå och titta undrande. Han/hon liksom utstrålar en trygghet, så bara av attt vara i närheten känner man sig som världens lyckligaste människa.
Jag säger absolut inte att det måste vara en en ponny det kan givetvis vara en häst också. Det kan ju i stort sätt vara vilket djur som helst. Kanske inte ormar, spindlar och insekter för de är så äckliga att jag ryser så fort jag tänker på dem.
Ja, de som påstår att man inte kan köpa lycka för pengarna är nog antagligen inte djurvänner, för de har absolut INTE rätt om det. Jag tycker att de ska köpa ett husdjur, för de kommer göra dem mycket lyckligare.
/Elin
Mina tankar om: Hästmänniskor och deras onödiga kommentarer
Som jag skrev, för det gjorde jag va, kommer det här ett inlägg med mina tankar om: Hästmänniskor och deras onödiga kommentarer.
Det är konstigt att vi hästmänniskor helatiden klagar på varandra och varandras hästar. Nu tycker jag att det ska vara slut! Jag är trött på det och jag lider med de som är drabbade. Ni som trycker ner: Varför? Ni som blir drabbade: Be strong!
Jag håller med Evelina helt och hållet i detta ämnet! Har man den "billigare" varianten av utrustning kan man fortfarande prestera lika bra som en preson som har den "dyrare". Jag har till exempel en kavaj från Hööks som kostade ca 500. Spelar det någon roll? NEJ! Stör det mig i min ridning? NEJ! Att någon annan tittar på mig när jag tävlar det är jag säker på. Men jag tycker inte att det spelar någon roll. Den typen som bryr mig är jag inte men jag vet att de personer som gör det får extremt dåligt sjävförtroende. De trycks ner ända till botten av elaka kommentarer. Vilket är fruktansvärt! De kanske tillslut inte vågar visa sig i stallet. Och allt detta bara på grund av t.ex deras kläder? Tänk efter hur löjligt detta låter, och kom ihåg det till nästa gång du tänker säga en dum komentar. Bara några få ord, som du kanske inte tror den personen hör, kan skära djupt in i den personens hjärta!
Jag vet att alla har gjort detta någon gång. Men jag tänker inte vara med sparka på en person som redan ligger! Tänker du? Det här stör otroligt mycket överallt. Du som gör detta ofta, av vilken anledning? Jag tror att det är avundsjuka det oftast beror på. Att man kanske känner att man inte lyckas så bra med sin häst eller någonting som gör att man inte känner sig lycklig, och därför blir avundsjuk på de personer som gör det. Då klagar man på deras utrustning, eftersom man har en "dyrare" själv. Om man inte lyckas så bra med sin häst tycker jag att man ska sluta lägga energi på att klaga på andra och lägga den energin på lyckas. Då kommer det gå, det är jag säker på. Du kommer bli mer omtyckt i stallet, du kommer få mer vänner och du kommer att få en bra relation med din häst. Jag ser ingen anledning att inte göra såhär. För vad vinner du på när du säger den där elaka kommentaren? Ingenting.
Du som blir drabbad av det här. Håll huvudet högt! Om du bara fokuserar på dig, din häst och ridningen, är det DU som kommer att vinna på det i längden! Det är DU som är den lyckliga vinnaren. DU är den som är starkast. Skit i om utrustningen inte matchar eller var lite billigare, den funkar och det är det ENDA som räknas! Bry dig inte om de som tittar ner på dig, du klarar dig utan dem. Tänk efter, du har en häst att rida (ridskolehäst eller egen häst/ponny) och du har ridkläder att ha på dig som funkar oavsätt om det är märke eller inte och du är lycklig med din häst/ ponny. Finns det något som är bättre?
Snygg bild va, hehe?
/Elin
Hästmänniskor och deras onödiga kommentarer
Detta inlägget skriver jag inte på grund av någon speciell händelse, utan mer för att få fram mina tankar och för att jag vet att många (även sådana jag känner) råkat ut för detta.
Vi hästmänniskor är otroligt bra på att slänga ur oss onödiga kommentarer, som faktiskt kan såra. Det gäller både ridning och utrustning, eller rent av häst. På tävlingsplatser är nog ett ypperligt exempel då jag tror att sådant händer ofta där. Kommentarer som "hon rider med ett hööksträns" eller "kolla, en haflinger, den kan ju inte hoppa", dem kan faktiskt såra. Det finns starka människor som skiter i dessa, men även människor som blir ledsna, speciellt om det är någon man kanske sett upp till som slängt ur sig kommentaren. Man försöker självklart strunta i den väldigt onödiga och elaka åsikten, men ibland är det svårt, sådana ord biter, helt enkelt.
Många påpekar utrustning, det kan vara både att man inte har dem senaste märkesgrejerna, att man matchat "fel" färger, att man rider med utrustning som de anser är fel, eller att man helt enkelt sticker ut lite med sin klädsel, kanske med en kavaj i skrikig färg eller liknande. Då verkar det ju som att ens ridning, hästen och båda två tillsammans helt plötsligt blir mycket bättre bara för att det har snygga märkesgrejer? Och så är det väl ändå inte? Man får ju faktiskt bestämma själv, och alla har inte råd med de dyra märkessakerna. Sedan så kan ju hästen gå bättre för att man har en rätt anpassad sadel till exempel, men det är inte riktigt samma sak som det jag tar upp nu. Jag tycker att det är väldigt onödigt med kommentarer om att man använder "billighetsutrustning", man kan ju fortfarande vara bra på att rida och placera sig eller rent av vinna tävlingen (om det nu är en tävling man är på, men jag använder som sagt det som ett exempel), även om det sistnämnda självklart inte är så viktigt (att vinna tävlingen alltså). Man behöver väl heller inte påpeka att en person matchat lite fel, då känns det som att man inte har så mycket annat för sig, om man går runt och kollar på om personer har samma nyans av färgen i sin outfit eller inte. Om man ändå råkar se detta, så kan man hålla det inom sig. Sedan är det det här med vilken slags utrustning man använder sig av. Vissa har skarpa bett, vissa har milda bett, vissa har bettlöst osv... Jag tycker att åsikter om detta kan man också hålla inom sig, så länge hästen ser nöjd ut så tror jag inte att det är någon fara. Man vet ju oftast absolut ingenting om ekipagets historia och anledningen till deras utrustning, så så länge båda trivs med den så är det ju bara bra och då ska dem få ha den också tycker jag, utan elaka kommentarer. Sist inom "kategorin" utrustning är kläder eller grejer som sticker ut. Själv tycker jag bara det är kul om någon kommer till en tävling i lite utstickande kläder, och jag tycker att det är bra gjort att göra det, just för kommentarer som kan bli. Jag skulle själv gärna köpa en rosa kavaj att tävla i, fatta vad coolt det skulle va! Men iallafall, jag tycker att man kan strunta i att häva ur sig elaka kommentarer om detta också, helt enkelt.
Ja, ridning nu då. Så länge hästen inte plågas av ryttarens ridning, så kan man ju hålla sina åsikter inom sig. Känner man ändå att man behöver framföra dem kan man ju säga det lite smidigt och på ett vänligt sätt. Många påpekar till exempel sits, och en bra sits är ju faktiskt väldigt svårt att få till! Personen kanske redan vet om detta och själv jobbar på det, den kanske till och med skäms lite för att den inte sitter så bra, med händerna för högt/lågt, för framåtlutad, tår som pekar nedåt eller vad det nu kan vara, och då gör ju inte dem taskiga kommentarerna det bättre precis. Tänk på att man aldrig kan bli fullärd inom ridning, och att ingen föds som hästproffs, det tar ju sin tid att bli en riktigt bra ryttare, det är inget som händer på en gång och man gör misstag under vägen. Det känns som att det nästan alltid ska finnas någon i publiken på läktaren eller utanför paddocken som ska påpeka folks ridning, utan att ens veta något om hästen och ryttaren, som står där och tisslar och tasslar när någon rider förbi, säger något om ridningen, och det kan såra, man kanske har kämpat hårt med att förbättra sin sits till exempel, och så hör man ändå en nedlåtande kommentar.
Och nu, det värsta som nästan finns i detta ämne, att påpeka hästen! Precis som med människor har vi ideal på hur en hopphäst ska se ut. Den ska vara smäcker och ädel, ser man en lite grovare ras komma in på hoppbanan tänker man genast att den inte kan hoppa. Skulle till exempel en skogsmulle med lite rufsig, lång man komma in på dressyrbanan skulle man inte förvänta sig att den skulle vinna eller göra jättebra ifrån sig. Precis som samhället anser att det är snyggt att se ut som en barbiedocka. Eller som vi förväntar oss att artister och andra kändisar ska se ut. Kommer med ett lite annorlunda exempel här, men jag tror att det stämmer ganska bra enligt många. Du sitter i soffan och kollar på någon talangjakt. Två olika sångare är med, den ena snygg (enligt idealen) och smal med ett riktigt artistutseende, den andra lite knubbigare och med ett lite udda utseende (också enligt den så kallade oskrivna lagen, men alla tycker självklart olika), vem tror du sjunger bäst? Dem flesta skulle nog svara den snygga, smala artisten, även om den andra kanske egentligen sjunger mycket bättre eller åtminstone lika bra! Jag kände att jag gick ifrån hästämnet lite där, men jag tyckte att det var ett bra exempel att jämföra med. Inom hästvärlden kan det självklart vara så att vissa hästraser har bättre kroppsbyggnad för att tillexempel hoppa, men man ska aldrig dra alla över en kant för med kämparglöd kan alla lyckas. Alla. Det jag ville få fram var att man inte ska uttrycka sina nedlåtande åsikter om andras hästar, speciellt inte innan du sett dem tävla, för dem kan överaska och då går det ändå bara ut över dig själv i slutändan.
Tycker du alltså något dumt om någon annan behöver du ju inte säga eller skriva det till dem, det kan göra riktigt ont, så det är bättre att hålla dem åsikterna inom sig! Jag skulle gärna vilja höra era tankar och åsikter om detta, vad tycker ni? Har ni själva råkat ut för detta? Har ni någon historia ni vill dela med er av så får ni mer än gärna göra det, jag vill höra vad ni tycker!
En bild som inte har så mycket med inlägget att göra egentligen, möjligtvis är inte Poppans träns något speciellt märke, det andra tränset hon har är inte heller det, ett helt vanligt hööksträns bara som funkar alldeles utmärkt!
Jag säger inte att jag själv är felfri, jag har säkert hävt ur mig åsikter som vart bättre att hålla inne nån gång.
Och jag har också dumma åsikter ibland, men jag försöker iallafall hålla dem inne, punkt slut.
/Evelina