En sak, eller egentligen flera, som jag stör mig otroligt mycket på är när folk tror att en sak inte går. Om de ska göra något med sin häst, och första gången funkar det inte riktigt som de har tänkt sig. De inbillar sig att det inte går. De får ett bakslag och de ger upp direkt. Istället för att tänka: "Okej, då provar vi igen då!" tänker de något i stil med: "Oj, det här funkade inte! Då vet vi det."eller "Han kan inte gå på tygeln, vi har gett upp." Varför? Jag försår inte varför. Jag tycker det är riktigt löjligt! Det KOMMER gå! De som säger såhär har de på något sätt blivit rädda för att det ska kunna hända dem eller hästen något, om den protesterar? Vågar de inte säga till sin häst? Vill de helt enkelt inte riskera att något ska bli fel, och struntar i det som de skulle göra? Orkar de inte med det slit som behövs när man ska fixa problemet?

 

Vi säger att man ska spola av hästen med vattenslangen, hästen protesterar genom att t.ex stegra. Om det hade varit jag som stod där skulle jag hålla i hästen, spola på marken så att den ser att det kommer vatten. Hästen kommer att protestera ett tag men det är bara att hålla kvar och spola försiktigt. Det kommer ALLTID att gå om man är bestämd men ändå försiktig. Man ska inte skrika på hästen när den gör fel, den kommer då bli mer stressad. Allt blir oroligt och det kommer vara svårar att få den lugn, så man kan spola. Det är ju självklart att det aldrig kommer gå om man bara spolar på och hästen ser inget, men känner att den är blöt. Tänk efter skulle du bli rädd om du fick vatten på dig men inte ser vem som spolar på dig? Man får tänka lite på hur man själv skulle reagera. Vi är ju nervösa när vi ska göra saker som vi aldrig har gjort innan, som första gången man ska åka balder. Man står ju och skakar i kön.

 

Jag tänkte dela med mig av några av mina egna exempel på det här. Det får bli Pokèmon. Jag har massor av exempel men jag vet ju inte om de hästägarna vill att jag ska skriva om deras hästar. Ingen som jag känner är såhär, de kämpar på med sina problem :) Men jag har sett andra som jag inte känner som skulle behöva ha hjälp eller i alla fall tänka efter lite. Man vill bara springa fram och hjälpa dem! De förstår ju inte vad de gör för fel och kommer antagligen inte komma på det heller, om de inte får hjälp såklart. Jag tycker faktiskt synd om dem!

 

Men nu till Pokèmon. När vi köpte honom sa de att han inte kunde gå på tygeln. Eller jo, lite i skritten och ibland i traven men inte i galoppen. De hade tydlinen gett upp hoppet om att han skulle gå på tygeln. Detta är ett utmärk exempel på det jag stör mig på. De ger upp alldeles för tidigt. Om de verkligen kämpar, vilket Ida gjorde men att han skulle gå i form. Slet och slet varje ridpass. Så går det ALLTID tillslut, det är något jag VERKLIGEN tror på! Sånt tar tid men man måste vara stark och orka kämpa! Alla klarar det, det är bara en fråga om man är lite lat. När man väl kommer igång är det kul att se den utveckling man och hästen verkligen gör tillsammans! Ett halvår senare vi köpt Pokèmon går han på tygeln varje dag hela tiden i alla gångarter. Det är INTE omöjligt att lyckas! Det tycker jag detta är ett fantastiskt exempel på. Man får mycket insiration av det. Det blir så bra när man är klar och man känner att man har gjort det själv, och att varenda dag av slit är värt det!

 

Just nu är Pokèmon svår att borsta på huvudet. Eftersom han har fått stötar av borsten. Det är lita konstigt men jag tror att det är såhär: Den som tagit av han ett fleecetäcke (oftast Ida) har blivt elektrisk. När hon sedan ska borsta har borsten också blivit elektrisk och han fått en stöt. Detta har antagligen upprepats några gånger och han har fått ont, blivt rädd för det och nu är han beredd på att få en stöt när han blir borstad på huvudet. Han brukar gå runt och rygga, ibland även stegra. Men det är bara att kämpa på, vara bestämd men väldigt försiktig ändå. Han är lite bättre men det är mycket kvar. (Nibbe och jag har inte kommit till några sådanna problem...än, haha. Det är därför jag inte skrev något om han.)

 

Till er som har sånna här problem vill jag säga: Att ni ska kämpa på, för om ni gör det kommer ni stå med en underbar häst om ett tag. Var inte rädda för bakslag. Det händer alltid när man börjar ta itu med problem. Ni får ALDRIG ge upp. Om ni gör det är risken stor att problemet kommer vara ännu svårare att lösa för ev. nästa ägare. Var bestämd men ändå väldigt försiktig. Tänk hur du skulle reagera med hästarnas ögon. Ni klarar det! Men jag tycker att ni ska prata med någon som kan först!

/Elin